A Wonderful World – Att förundras över världen
Av Göran Rosenberg, svensk forfatter og journalist
Foto: Cato Lein
Artikkelen ble først publisert i Wonderful World festivalavis 23. mai 2025
För tio år sedan ombads jag säga några ord inför en nyårskonsert i en kyrka i Stockholm. Kyrksalen var fylld till sista plats och jag tror inte att det berodde på mig. Efter talet väntade Beethovens nionde symfoni och om någonting idag kan fylla en kyrka så är det musik av det slaget. Jag skulle till och med våga påstå att om någonting idag kan försätta människor i en stämning av andakt, få dem att känna vördnad inför någonting som är större än dem själva, ja, rentav förnimma närvaron av den Gud i vars namn våra kyrkor är byggda, så är det när musik strömmar genom kyrkorummet, Beethovens nionde symfoni, eller Händels Messias, eller Bachs Juloratorium, eller en ensam röst bara.
Den svenska författaren och akademiledamoten Birgitta Trotzig (1929-2011) talade i en intervju för många år sedan om människans ”oerhörd[a] hunger efter verkligt religiösa uttrycksformer”, och menade att om Bach (eller Beethoven) kan fylla ”även mycket stora domkyrkor”, så svarar det mot ”en mycket bred allmänhets känsla för vad det sakrala verkligen är”. Med detta hade Birgitta Trotzig inte bara sagt något om ”den förmåga att förundras och på djupet beröras” som det sakrala ytterst handlar om, skriver den svenska teologen Jayne Svenungsson. Hon hade också sagt ”något väsentligt om den varelse som förmår gripas, hänföras och förundras av det”.
Jag delar Birgitta Trotzigs syn på människans ”oerhörda hunger”, som i sin tur närs av vårt oerhörda behov av mening. Jag tror inte människan i längden kan förbli människa i en värld utan mening, eftersom hon är dömd att om och om igen försöka förbinda sig med världen och söka sin plats i den. Ingen annan art behöver såvitt jag vet söka sin plats i världen men arten människa är född med det behovet – och därmed hungern. Jag ser hungern manifestera sig tydligare idag än igår, liksom det har blivit tydligare vad slags människofientliga och självdestruktiva ”meningar” vi värsta fall är redo att stilla den med.
En av mina intellektuella följeslagare genom livet har varit författaren Arthur Koestler (1905-1983). Efter att ha genomlevt två förintande världskrig och fått se upprättandet av en nukleär terrorbalans som förvandlade mänsklighetens fortlevnad till en fråga om ett knapptryck eller två, beslöt han i mitten av 1950-talet, efter ett dramatiskt liv som politiskt engagerad journalist och författare, att ägna återstoden av sitt författarskap åt mysteriet människan – innan människan gjorde slut på sig själv och därmed också på mysteriet. Kanske fanns ännu oanade insikter att vinna, ännu otänkbara upptäckter att göra, ännu osannolika genetiska mutationer att hoppas på, med ännu en radikal förändring i människans medvetande. ”Kanske kommer oväntade rön inom forskningen […] att ge oss en ny andlig självförståelse, en ny grundval för våra metafysiska trosföreställningar, en ny intuitiv känsla för vårt yttersta ansvar.”
Koestler skulle i fortsättningen skriva böcker och essäer med titlar som Konst och emotion, Vetenskap och känsla, Kreativitet och omedvetenhet, Sanning och skönhet. Han skulle lansera djärva hypoteser och teorier, exempelvis att människans oförmåga att balansera känsla och förnuft, och därmed hennes benägenhet för självförstörelse, var ett evolutionärt misstag, resultatet en otillräckligt utvecklad förbindelse mellan en nyare och en äldre del av hjärnan, mellan den del som var förbunden med logik och tänkande och den del som var förbunden med känslor och instinkter.
Koestler förblir också i detta en fascinerande författare, fortsatt värd att upptäcka, inte nödvändigtvis därför att han alltid hade rätt i sina hypoteser och teorier (det hade han oftast inte) utan därför att den fråga han sökte svaret på, hur rädda människan från henne själv, blivit om möjligt än mer påträngande, och tidsfristen av allt att döma ännu kortare. En självförvållad klimatkatastrof fanns inte på Koestlers karta men den finns på vår. Med människan skulle mycket försvinna, inte minst såvitt jag vet den enda art med förmågan att förundras över världen, eller skapelsen, eller kosmos, eller vad vi nu väljer att kalla det osannolika och outgrundliga mirakel i vilket vi befinner oss.
Det finns de som tycker att livets fortbestånd på jorden skulle vara bättre säkrat utan människan, och i någon mening kanske det är så, men med människans försvinnande skulle naturen berövas den metafysiska och moraliska dimension som det tagit biosfären miljarder år att producera.
I ett försök att formulera en etik för ”den teknologiska civilisationen” lanserade den tysk-judiske filosofen Hans Jonas (1903-1993) något som han kallade ”ansvarets princip”. Människans allt övergripande ansvar, argumenterade han, var att se till att den konstellation av samband och tillfälligheter som hade möjliggjort hennes existens inte raserades genom hennes egna val och handlingar. Vad varken Koestler eller Jonas kunde se var hur den artegna förmågan att förundras över världen skulle kunna omsättas i den artegna uppgiften att ta ansvar för vad hon gjorde med den. Vad som likväl återstår, så länge människan finns, är allt det som fortfarande kan väcka vår förmåga att förundras förundran över världen, och därmed kanske också vår förmåga att ta ansvar för vad vi gör med den; musiken, litteraturen, konsten, naturen, kärleken, skönheten, eller kanske bara en blick eller ett leende.
När jag inbjöds att hålla mitt nyårstal i kyrkan hade jag just tillbringat julhelgen tillsammans med pastor John Ames i Gilead. Gilead är namnet på ett berg i Bibeln, och på en mycket liten stad i den amerikanska mellanvästern, och på en roman av den amerikanska författaren Marilynne Robinson. Gilead finns inte på någon USA-karta och pastor John Ames finns inte i några kyrkböcker, men hade det funnits minsta möjlighet hade jag låtit honom hålla talet i mitt ställe. John Ames i Gilead är obrutet förundrad över Skapelsen, om man nu får säga så om allt det som finns för en människa att erfara i livet, oavsett om det är Gud eller Slumpen som sägs ligga bakom det hela. Och jag tror inte det beror på att han har underlåtit att läsa någon av alla dem som säger att det egentligen inte finns något att förundra sig över eftersom allting som finns har en uttömlig fysisk eller kemisk eller biologisk förklaring, ja också förundran själv, och att i den mån vi fortfarande förundras så beror det antingen på okunskap eller på kemiska processer i hjärnan – eller både och. Barn kan möjligen tillåtas att förundras, men vuxna människor borde veta bättre. John Ames är inget barn, han är en gammal man som är på väg att dö och som mycket sent i livet har fått en son som han vill hinna göra uppmärksam på ett och annat innan han sluter ögonen igen.
”Jag känner mig ibland som ett barn som öppnar sina ögon för världen – och får se de mest förundransvärda ting som det aldrig kommer att finna ord för – och som därefter måste sluta dem igen”, skriver John Ames till sin son. ”Jag har levt hela mitt liv på prärien och en rad med ekar kan fortfarande förundra mig”. Också jag kan förundra mig över ekar (det finns en särskild sådan i mitt liv) men i synnerhet förundrar jag mig om och om igen över alla de till synes mycket små saker som tillsammans bildar den mycket stora sak som vi kallar Samhället. Det kan tyckas barnsligt, men jag kan fortfarande bli förundrad över att samhället fungerar, att det kommer rent vatten ur kranen, både varmt och kallt, och elektricitet ur kontakten, och numera internet någonstans ifrån, oklart hur, och att soporna hämtas, och att det finns färskt bröd och färska apelsiner i affären, och att vilt främmande människor ibland ler mot varandra på gatan, och att man någotsånär kan lita på att bussarna och tågen och bankerna fungerar och att det som fungerar idag kommer att fungera i morgon också.
Jag har kanske lättare än andra att föreställa mig att det inte alltid måste vara så, att samhället rentav kan kollapsa en vacker dag och bankerna sluta fungera och människorna sluta att le mot varandra och att det hela kan sluta riktigt illa. I min familj är samhällskollapsen inte långt borta – en generation bara – och ett fungerande samhälle, för att inte tala om ett gott samhälle, därför lättare att förundra sig över än i familjer för vilka samhället funnits där i generation efter generation. I Sverige har det funnits mycket att förundra sig över i min livstid. Allt det där som plötsligt blev möjligt för alla – högre utbildning, arbete, bostad, social trygghet – allt det där som äldre generationer i början fick nypa sig i armen för att förstå att de inte drömde. Men som vi inte längre förundrar oss över eftersom numera tar det för givet. Liksom vi nyss hade vant oss vid freden i Europa och demokratin och toleransen och friheten. Och som vi borde börja förundras över igen – eftersom vi nu vet att vi inte längre kan ta något av detta för givet.
Att kunna förundras, slår det mig, det är att aldrig ta något för givet. De som fortfarande förundras över att maten står på bordet varje morgon, och kanske rentav välsignar den, har fortfarande något att lära ut. Jag tror också det finns ett samband mellan förundran och glädje. John Ames ser sin son leka med en vän i de regnbågsskimrande dropparna från en vattenspridare, och de hoppar och tjuter och skrattar och gläds och beter sig, skriver han, precis så som ”varje människa vid sina sinnens fulla bruk borde bete sig när hon möter något så förundransvärt som vatten”.
”Glädje, du sköna gudagnista”, sjunger kören i sista satsen i Beethovens nionde symfoni. Det är inga små förväntningar Friedrich Schiller har på glädjen. Inte Beethoven heller, även om en del påstår att han i en annan politisk konjunktur helst hade bytt ut glädjen mot friheten. Och att Schiller hade tänkt samma sak. Men i det här sammanhanget spelar det inte så stor roll om det är glädjen eller friheten eller den gudomliga gnistan som hyllas, eftersom vad som framförallt hyllas är den kraft som gör förunderliga ting möjliga i en förunderlig värld. Sången till glädjen är en jublande kärleksförklaring till en värld som varje morgon är beredd att väcka vår förundran.Eller som pastor John Ames skulle ha sagt, en planet som kan frambringa Ludwig van Beethovens nionde symfoni förtjänar all den uppmärksamhet den kan få.
