Av Lisa Röstlund, svensk journalist og forfatter av boka Norgesparadokset

Publisert 14. oktober 2025

Artikkelen er skrevet for KÅKÅnomics festivalavis 2025

Jag älskar Norge. Det vill jag börja med att understryka. Jag älskar Norge på så många sätt. Men!

Kommer man från Sverige och passerar riksgränsen så blir fjällen plötsligt högre, granarna mer majestätiska, älvarna klarare. I mina ögon har även människorna, ni norrmän, en bättre hållning och varmare uppsyn. Och man kan som svensk lätt känna avund när man ser hur ni satsar på en levande landsbygd, på kulturen, på forskning, på en välfungerande vård för alla. Och hur ni – när resten av världen stoppar sitt bistånd till UNRWA i Gaza – tvärtom ger mer.

Det är just den här vackra välvilligheten som gör det så svårt att ta in att ni, som land, samtidigt trampar gasen i botten mot avgrunden. Per capita är ni ett land som bidrar starkt till att gasa oss ut ur det klimatforskarna kallar livets korridor: den temperatur som vi säkert vet kan upprätthålla mänsklig civilisation.

I tre miljoner år har medeltemperaturen på jorden varit 14 grader – och bara varierat därifrån i ett snävt spann mellan minus fem och plus två grader Celsius. Nu är vi på väg mot 3 graders uppvärmning innan år 2100. Våra barn kommer uppleva hur det är att glida ur livets korridor, om vi inte genomför radikala förändringar i varenda sektor, i vartenda land. Och där har de länder som producerar gas och olja ett särskilt stort ansvar.

Alla norska regeringar och Equinor.

Ska vi ha en chans att hålla oss kvar i livets korridor är det helt omöjligt att tänka sig att vi skulle kunna öppna nya oljefält – säger till och med konservativa Internationella energiorganet IEA. Och Norge, med sin enorma rikedom i oljefonden, sin demokrati och sin fantastiskt uppbyggda offentliga sektor – är bland de oljeländer på jorden som forskare konstaterar har störst möjlighet, och därför ansvar, att gå före. Visa omvärlden hur man ställer om, på riktigt. Men istället gör Equinor och alla norska regeringar som har styrt landet under de senaste decennierna tvärtom.

Man kämpar för att pumpa upp allt, inte bara i Norge utan i Nord- och Sydamerika och i Afrika. På skitiga sätt, med fracking och djuphavsborrning i de allra känsligaste ekosystemen, där lokalinvånare och ursprungsbefolkningar drabbas och där de fattiga blir fattigare. Man gör det till och med med hjälp av norska biståndspen gar – Oil for Development – som har “hjälpt” fattiga länder som Angola, Moçambique, Nicaragua och Ghana att starta upp sin oljeindustri. Som av en händelse har Statoil, Equinor, kunnat sluta lukrativa koncessionsavtal med samma regeringar som man hjälpt.

Samtidigt har Norge tagit på sig ledartröjan i klimatet globalt. Miljarder till projekt i Amazonas. Lett FNs klimatförhandlingar. Och nu erbjuder den norska oljeindustrin och staten lösningar för klimatet – elektrifiering av transporter, lax- och oljeproduktion, carbon capture and storage, vätgas, vindkraft, klimatkompensation med skogindustri både i och utanför Norge, och letning av mineraler i djuphaven – trots omvärldens protester.

Ingen av lösningarna handlar om det alla vet att vi måste göra nu, direkt: sluta med oljan.

Norge manifesterar hela den rika världens motsägelser.

Jag har intervjuat så många norrmän – dykt ned i fossilfeminismen hos Petro Ladies Club, minglat bland ballonger och jonglörer på ONS-konferensen, pratat med “Norges mest lönsamma invandrare”, som var med att bygga Lykkelandet, Farouk Al Kasim, om att vara glad över att närma sig döden. Jag har träffat klimatministern och hans kusin, klimataktivisten, som överlevde Utøyamassakern tillsammans och som nu står på var sin sida om striden om framtiden och oljan.

Det är inte så att vi saknar hyckleri och paradoxer hemma i Sverige – tvärtom. Men i Norge, vill jag mena, är kontrasterna särskilt skarpa. Här manifesteras hela den rika världens motsägelser på ett särskilt trolskt och hänförande vis.

Jag märker att många vill undvika ämnet. Men jag hoppas vi kan börja prata om det här på ett härligt och ärligt sätt – vårt gemensamma ansvar, vår gemensamma byk.

Arrangementer med Lisa Röstlund på KÅKÅnomics